Tät fast det inte syns?

Det är lite roligt att i dagens läge när man ser människor ute eller om man pratar med nån på jobbet eller hos vänner eller vilken person som helst så har man inte den blekaste aning om den personen har mycket pengar eller inte. Häromdagen så fick jag till exempel reda på att vi har väl ett flertal miljonärer på mitt industrijobb bara. Det tycker jag är rätt intressant. Vanliga arbetare som sliter fast dom inte äns behöver göra det. Det säger verkligen nåt om vilken moral och inställning folk har. Sen har vi dock personer som kämpar tills nästa lön och som är glada om dom har tusen kronor kvar när allt är betalat. Jag själv ser mig som en medelmåtta. Jag har det inte dåligt, och jag är ingen mångmiljonär.

Jag vet att jag varit och dragit lite om ämnet tidigare, men det är nåt med det hela som gör det intressant. Mångmiljonärer som avskyr stureplan och märkeskläder finns det gott om. Det gör mig faktiskt glad på ett sätt. Det bevisar faktiskt att alla inte blir statusgalna bara för att man har ett välfyllt bankkonto.

En på mitt jobb har ett hus som är värderat till över femton miljoner här i Stockholmstrakten, och när man ser han på jobbet så tror man killen får kämpa fram tills nästa lön. Men ack så fel man kan ha. Han har dessutom råd att vara tjänstledig ett halvår i stöten. Hmm..undrar varför?

Det är inte många som känner mig och vet att jag har 442.266:- kronor som ligger och samlar damm. Det är endast en person i dagsläget som vet det. Sen vet min mor att jag har en hel del. Men that`s it.

Jag kan tänka mig hur en del nära vänner skulle reagera om dom fick reda på det. Jag skulle väl få höra ekonomiska pikar för resten av årtiondet. (Kommer publicera ett tidigare opublicerat inlägg om det närmaste veckan) och det är inget som jag vill uppleva igen.